|
|
Aspsopp Växer tillsammans med asp och finns över hela landet.
Beskrivning:
• Hatt välvd, orange till rödbrun.
• Hatthud överhängande (hänger någon mm utanför hattkanten).
• Rör smutsvita.
• Fot vit, med vita tofsar som med åldern mörknar till rödbrunt.
• Kött i snitt rodnande, övergår sedan till svart.
Kommentar:
Växer med asp och förekommer över hela Norden.
Förväxlingssvampar:
Strävsoppar är ett komplex med flera närstående arter som kan likna varandra mycket. Som matsvampplockare behöver du inte kunna skilja dem alla åt eftersom alla är ätliga.
|
|
|
|
Björksopp Vanligt förekommande över hela landet och är därför ofta en av de första arterna matsvampplockare brukar lära sig.
Beskrivning:
• Hatt välvd, brun, slät, klibbig i fuktigt väder.
• Rör vita, ofta med brunfläckade mynningar.
• Fot vit, med mörkbruna till svarta fjäll.
• Svampköttet är oförändrat vitt i snittytor.
Kommentar:
Hos äldre exemplar blir hattköttet ofta "svampigt" i konsistensen, och foten kan bli något träig. Ett tips är att du bara använder de yngre, mer fasta exemplaren till matlagning.
Förväxlingssvampar:
Strävsoppar är ett komplex med flera närstående arter som kan likna varandra mycket. Som matsvampplockare behöver du inte kunna skilja dem alla åt eftersom alla är ätliga.
|
|
|
|
Blek taggsvamp En av våra bästa matsvampar. Vanlig över hela sverige och förekommer i många olika skogstyper.
Beskrivning:
• Hatten är matt, vitaktig till sämskfärgad, ibland mer rödgul.
• Hattens undersida har vitaktiga, sköra taggar, som lätt trillar sönder vid tryck.
• Taggarna växer ofta ner en bit på foten.
• Foten är vit till gulvit, mittställd, ibland sidoställd.
• Svampköttet har en något skarp smak och en behaglig doft.
Kommentar:
Växer ofta i stora grupper och rader i mossig bland- och barrskog.
Blek taggsvamp är lättrensad och nästan aldrig larvangripen. Passar till all sorts matlagning, ensam eller tillsammans med andra matsvampar. Tillagas med fördel färsk, eller fryses in för senare bruk. Liksom kantarell är den mindre lämpad att torka, då den lätt blir besk i smaken.
Förväxlingssvampar:
Blek taggsvamp har inga farliga förväxlingssvampar.
Rödgul taggsvamp - vanligen spensligare och med mer rödgul hattfärg, ätlig.
Ibland finner man taggsvampar som ser ut att vara något av ett mellanting mellan blek- och rödgul taggsvamp. Kanske rör det sig om flera arter.
Vit taggsvamp - har en vit hattöversida, växer med tall på kalkrik mark, sällsynt.
Brödticka - kan uppifrån påminna om blek taggsvamp men har rör (ej taggar), ätlig som ung.
|
|
|
|
Blodriskor En klassiker bland våra matsvampar, god i smaken och lätt att lära sig känna igen. Även kallad granblodriska.
Beskrivning:
• Hatt välvd till trattformig, slät, orangefärgad med mer eller mindre tydliga cirkelformade zoner, ofta grönfläckig.
• Skivor vidvuxna till nedlöpande, ljust orange.
• Fot ihålig, ganska skör, orangefärgad, slät, vanligen utan gropar.
• Vid brytning avsöndrar köttet en morotsfärgad saft, som efter intorkning blir grönaktigt.
• Smak mild, ibland något kärv.
• Växer med gran, gärna på fuktig mark.
Förväxlingssvampar:
Alla riskor som blöder en morotsfärgad till vinröd saft är goda matsvampar.
Läcker riska - har karaktäristiska gropar i foten.
Vinriska - blöder en vinröd saft vid färska skador.
L. fennoscandicus är en nybeskriven art som också växer med gran, men som skiljer sig genom sin hatt med tydliga zoner och lila färgton.
|
|
|
|
Fårticka Hatten är vit till gråbrun. På undersidan av hatten finns ett vitt rörlager med små porer som är svåra att se för blotta ögat. Till skillnad från soppar sitter rörlagret hos tickor hårt fastväxt i hattköttet.
Beskrivning:
• Hatt vit till ljust gråbrun, som äldre ofta gulfläckig och med uppsprucken hattmitt.
• Hattens undersida har ett vitt, ofta citrongulfläckigt rörlager som löper ner på foten.
• Kött vitt, ofta med en citrongul till gröngul ton.
Kommentar:
Klassisk matsvamp som ofta finns i mängder där den växer i mossig barrskog. Vanlig över hela landet utom i de sydligaste och nordligaste delarna. Bildar mykorrhiza med gran.
Fårtickan ändrar färg vid upphettning och blir gulgrön i köttet. Använder man en järnpanna vid tillagningen så reagerar svampköttet med järnet i pannan och blir svart. Matvärdet försämras inte med denna färgförändring. Denna egenskap har utnyttjats av livsmedelsindustrin där fårtickan – efter kokning i järnlaktat – spelat en viktig roll som tryffelersättning.
Förväxlingssvampar:
Brödticka - fläckas i orangebrunt, växer ofta tuvat, ätlig som ung.
Lammticka - ser ut som en liten fårticka men fläckas i orangebrunt, sällsynt, ätlig.
Ängsticka - med zonerad hattöversida och svavelgult porlager, sällsynt, oätlig.
|
|
|
|
Gulkremla Karaktäriseras av sin klargula hattfärg, milda smak och att köttet grånar.
Beskrivning:
• Hatt som ung halvklotformad, med åldern välvd till utbredd och slutligen med nedsänkt mitt, klibbig i fuktig väderlek, klargul till blekgul.
• Skivor vita till gräddgula, med åldern grånande.
• Fot vit, grånande med åldern.
• Kött vitt, grånande med åldern.
Kommentar:
Växer med björk, helst på fuktig mark.
Förväxlingssvampar:
Äggkremla - mindre, med gulare skivor, ej grånande, ätlig.
Senapskremla - smutsgul hattfärg, mer eller mindre skarp, oätlig.
Gallkremla - ej enhetligt gul, växer i bokskog, skarp, oätlig.
Solkremla (R. solaris) och citronkremla (R. raoultii) är ytterligare 2 gula arter, men dessa är mindre i storleken och skarpa i smaken.
|
|
|
|
Kantarell En mycket uppskattad och omtyckt matsvamp, växer i barr- och lövskog över hela Sverige och är sällan larvangripen.
Beskrivning:
• Hela fruktkropppen gul.
• Hattens översida slät, med ofta vågig hattkant.
• Hattens undersida har grenade åsar som löper ner på foten.
• Kött gulvitt, med något skarp smak och fruktig doft.
Kommentar:
Växer i löv- och barrskog och är vanlig i hela landet utom i Norrlands inland. Förekommer även i fjällbjörkskogen.
Kantarellsäsongen är mycket lång, ofta kommer de första kantarellerna redan i juni-juli, och om nattfrosten inte är allt för grym så kan man finna dem långt in på senhösten. Självklart är kantarell en läckerhet, men jag påpekar gärna att det finns ännu läckrare svampar att plocka!
Försök med kommersiell odling av kantarell pågår just nu på flera orter i Sverige. Du kan läsa mer om detta och om pågående forskning vid SLU som bedrivs under ledning av Eric Danell genom att klicka här
Förväxlingssvampar:
Det finns inga giftsvampar i Sverige som liknar kantarell.
Däremot kan ovana svampplockare förväxla den med narrkantarell som har skivor under hatten och saknar matvärde.
Man kan också förväxla kantarell med andra ätliga svampar:
Blek kantarell - blekare i färgen, läcker matsvamp!
Ametistkantarell - ofta med små violetta fjäll på hatten, sällsynt.
Orange kantarell - liten, spenslig, orange hattfärg, sällsynt.
Ängsvaxing och Lundvaxing - kan te sig snarlika, men de har glesa skivor under hatten, ätliga och goda.
|
|
|
|
Lömsk flugsvamp Vacker och dödligt giftig. Ej så vanligt förekommande hos oss men har orsakat många dödsfall i Europa.
Beskrivning:
• Hatt, välvd till utbredd, grönaktig, med mörka inväxta trådar. Hattkant ej strimmig, ibland med hyllerester.
• Skivor fria, vita, ibland med svagt gröngul ton.
• Fot vit, grönaktigt vattrad.
• Ring tunn, grönaktig.
• Kött vitt, med mild smak (smaka ej!).
• Lukt som ung svag, med åldern kraftigare och sötaktigt frän, obehaglig.
• Volva stor, säcklik, vit, på insidan grönaktig.
Kommentar:
Växer på mullrik jord i ek- och bokskog i södra och mellersta Sverige. Sällsynt, men kan lokalt vara något vanligare. Är på Gotland även funnen i ren tallskog. Förekommer även i en helvit form.
Förväxlingssvampar:
grönkremla - har ej ring eller volva.
Gift och verkan:
Innehåller cellskadande gifter (Amatoxin) som kan vara livshotande om behandling ej ges i tid.
|
|
|
|
Pepparriska Med vackert pepparkaksbrun hatt och en vit mjölksaft som först är mild sedan brännande skarp. Hör till de s.k. "finska riskorna" som är ätliga efter avkokning. Koka i rikligt med vatten 10 minuter varefter kokvattnet slås bort. Klar att anrättas!
Förväxlingssvampar:
Kamferriska - har ofta mörkare skivor, slätare hattöversida, mild smak och en doft med dragning åt curry eller buljongtärning.
Det finns många andra brunaktiga riskor som kan förväxlas med pepparriska, men troligen är ingen av dessa giftiga efter avkokning.
|
|
|
|
Röd flugsvamp Vacker och mytomspunnen giftsvamp som troligen är världens mest avbildade svamp.
Beskrivning:
• Hatt röd till urblekt orange med vita vårtlika hyllerester.
• Skivor vita, fria.
• Fot vit, med en kraftig vit till vitgul ring.
• Fotbas löklikt uppsvälld och med hyllerester i form av s.k. "fjällkransar".
Kommentar:
En vanlig giftsvamp som trivs i såväl löv- som barrskog över hela Sverige.
Köttet är gulfärgat strax under hatthuden.
Förväxlingssvampar:
Flugsvampar kan tappa sina hyllerester efter ett kraftigt regn. Ovana svampplockare kan därför förväxla röd flugsvamp med t ex storkremla.
Storkremla - saknar ring och hyllerester, matsvamp.
Gift och verkan:
Röd flugsvamp innehåller samma gifter som panterflugsvamp och brun flugsvamp dvs. bl.a. ämnena ibotensyra och muscimol. Dessa gifter påverkar nervsystemet och ger symptom som illamående, hjärtklappning och hallucinationer.
Har i en del kulturer brukats som berusningsmedel, bl a av folkslag i nordöstra Sibirien.
I sverige har den använts som fluggift och som medel mot vägglöss.
|
|
|
|
Rödbrun stensopp God matsvamp i klass med karljohan från vilken den skiljer sig genom mörkare rödbrun hatt, och att rören ofta får brunaktiga mynningar.
Beskrivning:
• Hatt välvd, rödbrun, gropig till skrynklig, i väta klibbig.
• Rör först vita, med åldern gulgröna och ofta med brunaktiga rörmynningar.
• Fot rödbrun, vanligen knubbig, täckt med vitt ådernät som nedtill blir mörkare rödbrunt.
• Kött vitt, under hatthuden brunviolett, med mild smak.
Kommentar:
Växer med tall i barrskog över hela landet. Har samma matvärde som släktingen karljohan. Hatthuden kan ibland bli grönfärgad vid upphettning. Det är en naturlig egenskap hos vissa arter eller populationer av stensoppar och har ingen negativ inverkan på matvärdet. Färgen uppkommer vid upphettning och försvinner så snart svampen har svalnat.
Förväxlingssvampar:
Gallsopp - med mörkt ådernät på foten, bitter i smaken, oätlig.
Karljohan - med ljusare färg på fot och hatt, läcker matsvamp.
Finluden stensopp - med finluden hatt och vitt svampkött strax under hatthuden, läcker matsvamp.
Brunsopp - saknar ådernät på foten, blånar över rören, läcker matsvamp.
|
|
|
|
Sandsopp Har karaktäristiska små mörka "fräknar" på hatten. En av våra vanligaste soppar som kan förekomma i stora mängder. Vinner smak på att torkas innan anrättning.
Beskrivning:
• Hatt välvd till utbredd, gulbrun, med små mörka fjäll ("fräknar").
• Rör mörka, grågula till gulbruna, ofta med rödbruna mynningar, vid beröring ofta blånande.
• Fot med samma färg som hatten, utan ring.
• Kött gulvitt, vid snitt ofta blånande.
Kommentar:
Växer med tall och trivs på tallhedar och bergig barrskog med renlav över hela Norden, förekommer även i mossig barrskog.
Är något syrlig i smaken som färsk.
Om man torkar svampen innan anrättning mognar smaken till det bättre och syrligheten försvinner. Alla delar av fruktkroppen kan användas så länge de är fasta i konsistensen.
Förväxlingssvampar:
Pepparsopp - saknar fräknar, har pepprig smak och är därför oätlig.
Örsopp - saknar fräknar, har större rörmynningar, ätlig.
Grynsopp - saknar fräknar, har gula rör, god matsvamp.
|
|
|
|
Skogsriskor Skogsriskan (Lactarius trivialis) och blek skogsriska (Lactarius utilis) är nära besläktade med varandra. Skogsriskan är mörkare, ibland har den en violett nyans medan blek skogsriska är ljust läderfärgad. Båda blir ändå blekare då de blir äldre. Skogsriskan är Finlands populäraste handelssvamp på hemmamarknaden och en utmärkt matsvamp. Skogsriskorna är rätt stora och hårda svampar med slemmig yta. Hatten är först välvd, senare blir den utbredd. Hatten på äldre svampar är lågt trattliknande och grå. Skivorna är ljusare än hatten, nästan vita, och den långa, ihåliga foten har samma färg som skivorna. Skogsriskans kött är skört och vattenblandat vitt, mjölksaften ändrar långsamt färg från vitt till grönaktigt grå. Smaken ändrar långsamt från mild till tydligt skarp. Skogsriskans doft beskrivs vara frisk. Båda riskorna förekommer allmänt och rikligt ända upp till fjällbjörkarna i Lappland. Svampplockaren kan hitta dessa riskor i friska skogar med tjockt mosskikt, i synnerhet i närheten av granar och björkar. I Finland finns det många arter av gråaktiga riskor. Flera är visserligen så små att de inte lätt förväxlas med skogsriskor. Förväxlingssorterna är inte jämförbara med skogsriskorna, även om de skulle gå för sig som matsvampar. Plockaren kan förväxla skogsriskorna med: gråriska (Lactarius vietus), som är mindre och spädare än skogsriskan och mjölksaften får en lerigt grå färg, lilariska (Lactarius uvidus), vars kött färgas lila vid skador, och buktriska (Lactarius flexuosus), vars matta hatt har torr yta med buktande kanter och fyllig fot. Lakritsriskan (Lactarius helvus) är lindrigt giftig och doftar av lakrits då den är torr. Den är stor, ljust gråbrun och har en matt yta och mjölksaften är klar som vatten. Skogsriskor ska kokas i 5 minuter, sköljas och saltas. Det hör till att den kokta svampen färgas svagt grön, vilket är ofarligt.
|
|
|
|
Skäggriska Hatt rosafärgad, zonerad och med skäggig hattkant. Blöder en vit, skarpsmakande mjölksaft vid brytning. Ätlig efter avkokning. Koka i rikligt med vatten 10 min. varefter kokvattnet slås bort. Klar att anrättas!
Förväxlingssvampar:
Närstående är blek skäggriska som har blekare ozonerad hatt.
Skäggriskan är skarp i smaken och en klassisk förväxlingssvamp till de läckra blodriskorna som är milda och inte behöver kokas av innan anrättning.
blodriska - avger en morotsfärgad vätska vid brytning av köttet, god matsvamp.
läcker riska - avger en morotsfärgad vätska vid brytning av köttet, god matsvamp.
|
|
|
|
Smörsopp Populär matsvamp vanlig över hela Norden. De vackert smörgula rören i kombination med den tunna hudartade ringen gör den lätt att känna igen. Den slemmiga hatthuden bör tas bort innan anrättning.
Beskrivning:
• Hatt välvd, slemmig i fuktig väderlek, brun, ofta med grålila ton.
• Rör som unga gulvita och täckta av ett hudartat hylle, som äldre gula.
• Fot vit till gulvit, ovanför ringen grynig.
• Ring kraftig, som ung vit, med åldern mörknande och försvinner ibland helt.
• Kött gulvitt, med mild smak och doft.
Kommentar:
Växer med tall och trivs längs sandiga skogsvägar och på tallhedar i hela Norden.
Bör plockas vid torr väderlek när den inte är så slemmig. Ta endast små och fasta ex. då den som äldre ofta blir lös och oaptitlig i konsistensen. Flå av hatthuden innan tillredning, gärna redan i skogen. Ta också bort rören om de känns mjuka och svampiga.
Förväxlingssvampar:
Grynsopp - saknar ring, god matsvamp.
Slemsopp - har en slemring kring den tunna foten, rörmynnigarna är större och kantigare och ej smörgula.
Lärksopp - har guldgul till rödbrun hattfärg, ej smörgula rör, matsvamp.
|
|
|
|
Stenmurkla Vacker vårsvamp som uppenbarar sig ur jorden likt en brun liten hjärna efter snösmältningen. Har sedan länge betraktats som en delikatess men är tyvärr mycket giftig och rekommenderas inte längre som matsvamp.
Beskrivning:
• Hatten ger ett skrynkligt intryck, vindlad likt en hjärna, brunfärgad.
• Hattkanten är inrullad och mestadels fastväxt i foten.
• Fot smutsvit, ibland med svag dragning åt violett.
• Doften är ganska stark och av många ansedd aptitlig.
Kommentar:
Växer ofta enstaka eller i små grupper på skogshyggen, vid rotvältor, längs stigar och gamla traktorspår, gärna på sandig och mager mark.
Tittar fram på våren strax efter snösmältningen och säsongen varar fram till maj-juni nån gång.
Stenmurka är god att äta och har länge betraktats som en delikatess men är tyvärr mycket giftig. Avkokning i rikligt med vatten 2 x 5 minuter, eller torkning i minst 3 månader är metoder som brukar rekommenderas innan man tillagar och äter stenmurkla. Tyvärr har giftet i svampen (gyromitrin) visat sig vara svårt att avlägsna helt och hållet även med dessa metoder. Därför rekommenderas inte längre stenmurklan som matsvamp.
Förväxlingssvampar:
Blek stenmurkla - luktlös, hattkant oftast ej fästad vid foten, oätlig.
Toppmurkla - hatt annorlunda vindlad, god matsvamp.
Rund toppmurkla - hatt annorlunda vindlad, god matsvamp.
Gift och verkan:
Gyromitrin är vattenlösligt och hamnar mestadels i kokvattnet vid avkokning av stenmurkla, men själva giftet i sig förstörs inte. Vid torkning av stenmurkla dunstar mycket av giftet upp i luften, det kan således vara farligt att vistas i samma utrymme som större mängder färsk stenmurkla eftersom man då kan få i sig giftet genom inandning. Gyromitrin kan orsaka funktionsstörningar i nervsystemet och kan skada lever, njurar och röda blodkroppar. Ämnet är också mutagent.
|
|
|
|
Stensopp En av våra populäraste matsvampar. Har ett ljust ådernät på foten och en mild, nötlik smak.
Beskrivning:
• Hatt välvd, ljusbrun till mörkbrun, ofta skrynklig mot hattkanten, i fuktigt väder klibbig.
• Fot vit till ljusbrun, vanligen knubbig, med ett vitt ådernät (syns tydligast upptill).
• Rör som unga vitaktiga, senare gula till gulgröna.
• Svampkött vitt, strax under hatthuden svagt brunviolett.
• Smak mild, nötlik.
Kommentar:
Karljohan förekommer allmänt i barr- och lövskog över hela Skandinavien. Vissa år uppträder den i stora mängder, s k karljohanår. De gula rören på äldre exemplar kan användas till att färga ullgarn vackert gult.
Passar till all sorts matlagning, god som ingrediens i såser, soppor, stuvningar mm. Går bra att torka för långtidsförvaring. Skiva då svamparna i ca 5 mm. tunna skivor innan du lägger dem på tork.
Hatthuden kan ibland bli grönfärgad vid upphettning. Det är en naturlig egenskap hos vissa arter eller populationer av stensoppar och har ingen negativ inverkan på matvärdet. Färgen uppkommer vid upphettning och försvinner så snart svampen har svalnat.
Förväxlingssvampar:
Gallsopp - ofta med mörkare ådernät, bitter i smaken, oätlig.
Finluden stensopp - hatt finluden. Svampkött vitt strax under hatthuden, god matsvamp.
Rödbrun stensopp - med mörkare rödbrun, ofta gropig hatt, god matsvamp.
Brunsopp - saknar ådernät på foten, god matsvamp.
|
|
|
|
Stolt fjällskivling Populär och läcker matsvamp med vackert brunfjällig hatt och vattrad fot. Hattbredden kan nå ända upp till 30 cm i diameter.
Beskrivning:
• Hatt som ung klotformad och gråbrun, med åldern välvd till utbredd med en liten puckel, och med uppsprickande bruna fjäll mot en vit botten.
• Skivor täta, fria, vita, med åldern ibland svagt brunfläckiga.
• Fot ihålig, seg, vit, med ett brunvattrat mönster och uppsvälld fotbas.
• Ring kraftig, lätt att lossa och kan då föras upp och ned på foten (likt en ring på ett finger).
• Kött vitt, med en behaglig nötlik smak och lukt.
Kommentar:
Växer i skogsbryn och på ljusa platser i löv- och barrskog och på betade ängar i södra och mellersta Sverige.
Förväxlingssvampar:
Kan förväxlas med giftiga flugsvampar, t ex panterflugsvamp och brun flugsvamp. Här är en bra regel till hjälp för att undvika detta:
• Flugsvamparnas hatt har LJUSA fjäll på mörk botten!
• Stolt fjällskivling har MÖRKA fjäll på ljus botten!
Det finns flera snarlika parasollskivlingar, men ingen av de i Sverige förekommande arterna är kända för att vara giftiga:
puckelfjällskivling - har brantare puckel och sämskfärgad hatt.
rodnande fjällskivling - har ej vattrad fot, rodnar vid skrapning.
stjärnfjällskivling - mindre, med stjärnlikt uppsprucken hatt.
olivfläckig fjällskivling - har brantare puckel, grönaktiga fläckar på hatt och fot och smutsrosa sporpulver, sällsynt.
sotbrun fjällskivling - mörkare sotbrun färg, fot rodnande vid skrapning, sällsynt.
|
|
|
|
Storkremla En av våra allra största kremlor som kan få en hattbredd på 20 cm.
Beskrivning:
• Hatt som ung halvklotformad, med åldern välvd till utbredd och slutligen med nedsänkt mitt, slät, svagt klibbig i fuktig väderlek, klarröd till äppelröd.
• Skivor urnupna till vidväxta, vita till svagt gräddfärgade, ibland med röd egg.
• Fot vit, ofta med inslag av rött.
• Kött vitt, med mild smak, hos unga ex. är smaken ofta något skarp.
Kommentar:
Växer i barrskog över hela Norden. God matsvamp.
Förväxlingssvampar:
Det finns många kremlor med röd hattfärg, en del oätliga och en del ätliga. En klassisk oätlig förväxlingssvamp är giftkremla, som är brännande skarp i smaken.
|
|
|
|
Svart trumpetsvamp Mycket god matsvamp. Växer gärna i anslutning till hassel och ek i södra-mellersta Sverige.
Beskrivning:
• Tunna trumpetformade fruktkroppar.
• Hattens översida (trumpetens insida) småfjällig, svart, i torka mera gråbrun.
• Hattens undersida/utsida något rynkig, grå-blågrå.
• Foten är ihålig och nedre delen är svart.
Kommentar:
Passar till all sorts matlagning. Är lätt att torka för långtidsförvaring. Skär gärna bort fotens nedre del då den ofta är lite "träig" i konsistensen.
Växer ofta i anslutning till ek och hassel, men förekommer också i örtrik barrskog.
Förväxlingssvampar:
Kruskantarell - är ljusare i färgen, växer mer gyttrat.
Grå kantarell - har åsar under hatten.
Ovanstående arter är ätliga men bör ej plockas som matsvampar p.g.a. sin sällsynthet.
|
|
|
|
Tallsopp Kännetecken:
Tegelsopp, aspsopp och tallsopp är välsmakande, stora matsvampar med fast märg. Det karakteristiska för dem är att märgen mörknar på skärytan, vilket emellertid inte försämrar användningen av dem i matlagning. Andra kännetecken är den rödbruna färgen på hatten samt fotens svarta eller bruna luddyta. Hos dessa svampar är hattens ythinna delvis vikt på rören vid kanterna. Rören förblir länge ljusa och sväller inte mycket.
Tallsoppens (L. vulpinum) hatt är den mörkaste av dessa tre. Den är rödbrun. Fotens luddtofsar är ljusa på unga svampar och gråbruna eller nästan svarta på äldre svampar.Märgen mörknar endast svagt, vid foten får den en röd nyans. Man behöver inte kunna skilja dessa arter från varandra inom svamphandeln.
Arter som liknar:
Man kan blanda ihop tegelsopp, aspsopp och tallsopp med bruna björksoppar, som också de är ätbara. Man känner igen björksoppen på den smalare foten, den gråbruna hinnan på hatten och märgen som är klart mjukare och inte mörknar.
Växtplatser:
Tegelsopp, aspsopp och tallsopp växer i alla slags skogstyper, eftersom det vid de flesta nordliga trädarter växer någon av dessa arter.
Skördeperiod:
Dessa svampar påträffas i nästan hela Finland från juli till september.
Användning:
Tegelsopp, aspsopp och tallsopp kokas i sitt eget spad tills de är fullständigt mogna, eftersom de kan orsaka vissa personer illamående och magont om de inte är tillräckligt kokade. De mörknar kraftigt då man kokar dem. Man kan konservera dem genom djupfrysning eller genom att torka dem i skivor. Även de torkade svamparna bör tillredas väl. Tegelsopp, aspsopp och tallsopp passar bland annat till köttfärs, som fyllning i kåldolmar eller i bröddeg.
|
|
|
|
Tegelkremla God och vanligt förekommande matsvamp. Karaktäriseras av sin tegelröda hattfärg och det grånande köttet.
Beskrivning:
• Hatt som ung halvklotformad, med åldern välvd till utbredd och slutligen med nedsänkt mitt, karaktäristiskt tegelröd till gulröd, slät, klibbig i fuktig väderlek.
• Skivor vita till gräddgula, grånande med åldern.
• Fot vit, grånande med åldern.
• Kött vitt, grånande med åldern, med mild smak, hos unga ex. kan dock smaken vara något skarp.
Kommentar:
Växer i barrskog över hela Sverige. Trivs på lavrika marker i mager tallskog.
Tillreds med fördel färsk, men kan också torkas eller frysas efter förkokning.
Förväxlingssvampar:
Det finns några snarlika kremlor men tegelkremlan karaktäriseras av kombinationen tegelröd hatt och kraftigt grånande kött.
|
|
|
|
Toppig- giftspindelskivling En av våra farligaste giftsvampar. Undvik i regel alla bruna svampar med bruna skivor!
Beskrivning:
• Hatt rödbrun till gulbrun, matt, filthårig, vanligen toppig men ibland med tillplattad mitt.
• Skivor tjocka, rödbruna, relativt glesa.
• Fot rödbrun, klädd med oregelbundna gula sicksack-band (velum).
Kommentar:
Toppig giftspindling är en av Sveriges farligaste giftsvampar. Den förekommer tämligen allmänt i mossig granskog över hela landet. Växer ibland också med tall och bok. Verkar bli allt vanligare i takt med den ökade försurningen i våra skogar.
Förväxlingssvampar:
Det finns människor som plockat toppig giftspindling i tron att de fått med sig trattkantareller. De båda arterna växer i ungefär samma miljö, men de är såpass olika i utseende att det bara är genom ren slarv som man kan förväxla dem med varandra.
Några närstående spindlingar:
Orangebrun giftspindling - förekommer främst i södra Sverige, mycket giftig.
Gulbandad spindling - spensligare, misstänkt giftig.
Eldspindling - med ljusare och tätare skivor, misstänkt giftig.
En jämförelsebild i ordningen C. gentilis, C. rubellus och C. limonius kan du se här.
Gift och verkan:
Det lömska giftet i toppig giftspindling heter orellanin.
Giftet har främst en njurskadande effekt på människor. Orellanin förstörs inte vid upphettning, så avkokning av svampen eliminerar alltså inte giftet.
Symptom:
Först 3-7 dagar efter förtäring visar sig de första förgiftningssymptomen i form av brännande törst, trötthet, huvudvärk och smärtor i buk, rygg och muskler. I samband med insjuknandet kan också en ökad urinproduktion ske, som senare succesivt avtar för att slutligen helt upphöra.
Behandling:
Framkalla kräkning och ge rikligt med medicinskt kol. Uppsök sjukhus.
I Sverige har knappt hälften av alla kända förgiftningsfall med toppig giftspindling lett till bestående njurskador.
Ett stort problem ur behandlingssynpunkt är att symptomen inträder relativt sent. Ibland kan det dröja ända upp till 14 dagar (!) efter förtäring innan de första symptomen inträder. När man väl konstaterat en orellanin-förgiftning, och patienten väl kommer under behandling, är det ofta redan för sent att reparera redan uppkomna skador på njurarna. En del patienter kan dock hämta sig och återfå en mer eller mindre normal njurfunktion.
|
|
|
|
Trattkantarell Växer ganska sent på hösten och kallas även höstkantarell. En läcker matsvamp som passar all sorts matlagning.
Beskrivning:
• Hatt tunn, navlad till trattformad, ovansidan är gulbrun till brunsvart.
• Hattens undersida har gula till gråa grenade åsar som löper ner på foten.
• Fot ihålig, brungul till gul.
Kommentar:
Vanlig i mossig barrskog över hela landet. Ibland stöter man på trattkantareller som saknar ett färgpigment, de uppträder då i en helgul form.
Förväxlingssvampar:
Rödgul trumpetsvamp - saknar tydliga åsar, är snarare mer "rynkig" under hatten, läcker matsvamp.
Slemmurkling - geléaktig svamp som saknar åsar, oätlig.
Gullnavling - påminner uppifrån mycket om trattkantarell, men växer på murken ved och har glesa vaxartade skivor.
Grå kantarell - påminner om trattkantarell men är gråsvart, växer med ek, ätlig.
Det finns inga giftsvampar i Sverige som liknar trattkantarell. Trots detta förekommer rapporter om människor som av misstag fått med sig toppig giftspindling när de varit ute för att plocka trattkantareller.
Toppig giftspindling - Dödligt giftig. Växer i liknande miljö som trattkantarell, men är så annorlunda till utseendet att de båda arterna bara kan förväxlas genom ren slarv.
|
|
|
|
Vit flugsvamp "Destroying Angel" som denna svamp också heter har gjort skäl för sitt namn då den orsakat många dödsfall.
Beskrivning:
• Hatt konisk till klockformad, vit, med åldern ofta gul till gulbrun, speciell mot mitten, svagt klibbig i fuktig väderlek.
• Skivor fria, vita.
• Fot ganska spenslig, vit, med vita oregelbundna flockar.
• Ring tunn, ofta trasig.
• Kött vitt, med mild smak (smaka ej!).
• Lukt som ung svag, med åldern sötaktigt frän, obehaglig.
• Volva stor, säcklik, kan vara svårupptäckt då den ofta står djupt nedsänkt i mossa.
Kommentar:
Växer i fuktiga och mossiga barrskogar över hela landet utom i norra Norrland.
Förväxlingssvampar:
snöbollschampinjon - har ej vita skivor, ej volva.
silkesmusseron - har ej ring eller strumpa.
vårmusseron - har ej ring eller strumpa.
Gift och verkan:
Innehåller cellskadande gifter (Amatoxiner) som kan vara livshotande om man ej kommer under behandling i tid.
|
|
